Jag saknar dig.

Nu är det ett tag sen sist vi sågs, och mellanrummen blir allt större.
Min vardag är dubbelt så grå och det skaver, någonstans i hjärtat.
Märker du inte att trädet vi sitter i inte längre blommar
och att din gren är på väg bort ifrån min?
Växer man verkligen ifrån varandra trots alla minnen och löften?
Det här var ju något speciellt, det sa du ju själv.
Men jag kanske ska se lite mellan fingrarna på allt du har sagt,
även om det gör ont.
Jag ber dig verkligen inte att komma tillbaka.
Jag vill bara att du ska komma ihåg mig,
och oss...

Jag undrar bara en sista sak;
vem som svek vem först..?